H?stens f?rsta gryning stiger stilla, sprider sina
f?rger ?ver frostig ?ng. L?v faller mot marken,
ett stormande hav av f?rger.
Ett bidande m?rker, st?r ?ter vid ?rets port...Landet faller
mot en stilla dvala. Dunkla ter sig dagarna, under moln tyngda av
regn. Isig ?r Rimfaxes fradga
i arla timma.
Ropen fr?n skogen kallar mig hem, till mina
fr?nder...till min s?ng. Hem?t, hem?t...viskar mitt inre
Hem till djupa dalar och l?vfyllda s?nkor
Till stigarna jag alltid vandrat, till b?ckar som sl?ckt min t?rst
Till g?lar och sj?ar f?r mig s? bekanta, d?r jag speglat mig, svalkat
mig under stj?rnklara n?tter
Hem, f?r att k?nna morgonbrisens kyla
p? r?darnas berg...hem
Tankar vandrar ?ver gammal mark. Ekon av det
gamla arvets hopp. Sluten av gudarnas tunga andedr?kt
Askens blad viskar stilla, t?ljer om jorden och
v?rldar nedan, om bergen och de som d?r r?da
Viskar om det som ?r mitt hem
Dess r?tter som sig svalka i underjordens kalla
str?mmar. T?ljer om visdom som dv?ljs och
urkraften som gl?der d?ri.
Viskar om havet och b?ckarna som d?r mynnar
Om skogen som ruvar dunkel och stilla
fylld av minnen och gamla s?r
Seg och kraftfull, stolt och klok. Med roten i myllan
fylld av livets dryck
T?ljer om de gamla folken, de vackra som dansar
?ver myren. Om skogens konung som stilla vakar vid tj?rnens
kant
Om skogens h?rskarinna den fagra som f?rvillar.
Detta kvinnliga v?sen ljuvt doftande av l?v
Den viskar om himlen och stj?rnorna d?r ovan,
om hemligheterna som dj?ljes d?r. Viskar nordanb?ckens friska
vatten. Talar om Bifrost den slutliga v?gen hem...
Stilla g?r solen ned i horisonten, de tv? v?rldarna m?ts...
ett dr?mmens rike faller inp?.
fr?n tj?rnen stiger en dimma, l?tt som ?lvors t?rar.
vandrar ovan den svarta ytan.
?n en g?ng st?r jag h?r. P? r?darnas berg.
K?nner nattbrisens kyla. M?nen sjunger sin full.
H?r mina fr?nder ropa. V?lkomnar mig hem.
Aldrig mer l?mnar jag detta. Detta eviga bo.